Parken är samlingsnamnet för ett antal projekt som jag gjort i samarbete med Fotograf Leif Claesson.

Leif har under nästan 20 års tid samlat material och fotograferat området runt årstaviken.

1998 skapade vi tillsammans en CD-ROM och 2010 påbörjade vi arbetet med att uppdatera den CD’n till ett program  som kunde köras både på dator och mobil.

Nedan är en text som skrevs i samband med Leif’s  utställning på Stadsmuseet där vi bland annat lanserade spelet och den appen som hör till det.

“Parken 2.0″ är ett samtidsarkeologiskt konstprojekt utformat som ett spel. Det är en pågående undersökning av ett område vid Årstaviken i Stockholm som vi kallar “Parken”.
Genom att följa spåren efter fotografier från området samt upphittade föremål, brev, dokument, vinylskivor, kassettband, videofilmer skapas en komplex berättelse om vår samtid.

Spelet “Parken 2.0″ bygger på att återupptäcka så stora delar av ett dolt material som möjligt och att själv ge sig ut på upptäcktsfärd i området.

Materialet som presenteras har insamlats mellan sommaren 1994 och våren 2012.

Parken 2.0 består dels av ett program för dator (PC och Mac), dels av en applikation för androidbaserade telefoner och tablets.

Med programmet utforskar man området via datorn. Med appen måste man ta sig ut i verkligheten för att leta upp och återskapa de dokumenterade miljöerna.

I samband med utställningar av Parken har jag byggt en multimediainstallation Parken Gloryhole som bygger på material från Spelet.

Sommaren 2013 släppte jag även en Augmented Reality app för IOS som förstärker och utvidgar en fysisk fotoutställning med annat bild och ljudmaterial.

Men 3D scanner och 3D printer har jag försökt ta tillbaka den gamla konstformen att göra byster.

Genom att kombinera en scannad modell med modeller av klassiska historiska konstverk kan man göra något nytt.

1958 skapade den amerikanska fysikern Willy Higinbotham spelet Tennis for Two som spelades på ett oscilloskop. 
1972 kom en vidareutveckling av spelet när Atari släppte Pong som var det första kommersiella arkadspelet.

Två år senare släpptes det för hemmabruk under namnet Home Pong. 

2017 är det dags att ta Pong till nästa nivå; möt PAIN PONG! ’

När allt handlar om individens kamp är det dags att börja samarbeta, så även i spelens värld.

Istället för att spela mot varandra spelar vi med varandra för att få så hög poäng som möjligt.

Man kan vara upp till fyra spelare samtidigt. Men, allt kan dock inte bara vara spel och glädje, så när någon av spelarna missar bollen utdelas

en elchock till en av spelarna.

I sann solidarisk anda kommer den slumpas ut för att undvika syndabockande.
För personer med svagt hjärta eller svagare vilja finns även möjligheten att välja andra metoder att styra sin spelpaddel.

2017 ställde jag ut två gånger. Den ena gånger på Trädgården i Stoclholm, den andra på festivalen Gather på Nobelberget

Jag har blivit besatt av gamla 78-varvsspelare.

tyvärr funkar dom sällan och de flesta har inte stenkakor.

Så jag bygger om dom med ett kit från spinbox och om det passar stoppar jag även in en spotifyklient med pekskärm så man kan spela även den musik man inte har på vinyl.

På bilderna är det en portabel batteridriven “His Masters Voice” samt en förstärkt Edison med spotifyklient. Båda från 1920 talet.

Tillsammans med Michelle Eismann skapade jag Mockingbirds. Ett projekt där deltagare skickar in sina bikter via SMS och därefter läses dom upp av en härmfågel som sitter i ett träd.

Baserade på Somine Giertz geniala klappmasikner gjord jag en egen variant som även spelade upp en applåd när man tryckte på en knapp. Alla behöver en extra applåd ibland.

https://www.print.plus/
har släppt ett par open source lurar där man själv printar ramen.

Jag har gjort ett par med en low-poly version av mig själv.
 

Biktmaskinen är ett samarbetsprojekt med Olle Hemmendorf.

Idén är att man ska kunna berätta hemligheter i det offentliga rummet genom att skicka SMS till ett kortnummer.

Hemligheten visas sedan på skärm under ett kort tag, så att andra kan få ta del av hemligheter utan att avslöja vem som skrivit dom.

2014 var jag med och 3d-scannade och printade programledarna för musikhjälpen. Petter Alexis, Kodjo Akolor och Linnea Henriksson blev alla utskrivna i självlysande plast. Bysterna auktionerades sedan ut och drog in drygt 15 tusen spänn!

Titiyo var Linneas nattgäst så hon fick hänga med av bara farten. Jag har sedan dess försökt få tag på henne för att ge henne sin utskrift- Om jag känner någon som känner henne får ni gärna be henne höra av sig.

Min Stora sorg ville göra något nytt när hon släppte sin skiva 2015. Jag scnannade hennes huvud och gjorde plats för ett USB-minne i munnen. USB minnet innhöll skivan och varje print var unikt numrerad i en upplaga av 25 ex. 

Hösten 2007 köpte jag och min flickvän en sommarstuga på en ö utanför stockholm. Ganska snart insåg vi att vi inte var ensamma där. Förutom fåglar,sniglar, liljebaggar och bärfisar fanns där även en hel del vildkatter.

Bra tänkte jag, då det enda som är större en min kärlek till katter är min allergi för desamma. Enligt alla rön ska man inte mata en vildkatt eftersom den då lär sig komma tillbaka. Så om man VILL att den ska komma tillbaka är det ju precis vad man ska göra, så länge man inte slutar.

När hösten nalkades blev detta till ett problem. Hur matar man en katt på vintern? Om man inte är på plats varje dag och ibland inte på flera veckor, hur gör man då?

Lösningen på problemet var ett hus till katterna med inbyggt matförråd. Tyvärr insåg alla traktens fåglar att det fanns mat på plats, så det behövdes en lösning där mat skickades fram automatiskt när fåglarna sov och katterna var hungriga.

Efter lite olika tester och konsultationer med likasinade kom jag fram till att en köttkvarn borde fungera bra som kattmatare. Tillsammans med en timer borde man kunna få den att skicka ut mat vid exakta tidpunkter.

Köttkvarnen fungerade bra tills det blev lite blötare och kallare. Torrfodret klumpade ihop sig och vägrade till slut åka ut ur köttkvarnen. I höstas beslutade jag därför att kattmataren 1.0 hade gjort sitt: Det var dags för en ny uppdaterad version. Enter kattholken!

Kattholken är en uppkopplad, webkameraförsedd halvautomatisk kattmatare. Den styrs via en applikation i min mobil. Via den kan jag styra kameran, tända och släcka lamporna i äppleträdet och viktigast av allt: mata katterna när jag fått en indikation på att det finns en katt på plats. Jag kan även styra kamera och och ta bilder.

Vintern 2013 hittade jag en byggsats av en robnotarm som man kunde styra via USB. Det gav mig id’en till en ny matare. Denna gång en korvmatare .

Parken Gloryhole är en multimediautställning som bygger på material från Parken 2.0

Besökaren måste stå på knä och stoppa in huvudet i vårt Gloryhole för att ta del av objektet.
När huvudet stoppas in startas en film med en berättelse samtidigt som olika objekt belyses inne i boxen.

E-nable är ett projekt där makers hjälper barn med funktionshinder att få nya lemmar. läs mer på http://enablingthefuture.org/

De sju dödsynderna är ett centralt begrepp inom katolicismen. Det som är mindre känt är att det även finns sju dygder som är dödsyndernas antiteser.
För att utforska hur man idag ser på dessa begrepp har jag skapat ‘De sju’.
I installationen ”De sju” kommer fotografier användas för att gestalta dessa synder och dygder . En dygd och en synd användes som tema varje vecka under sju veckor. Besökarna får själva ta bilderna med instagram och tagga dem med #desju samt #dygd eller #synd. Sedan väljer en jury ut vilka bilder som förvandlas till relief-liknande 3D utskrifter som påminner om äldre tiders ikoner.

3D utskrifterna monterades  i en ljuslåda på trädgården för att till slut presentera alla sju dödssynderna och dygderna.

Moosegarden är företag i Östersund som visar och föder upp älgar.

I samarbete  med Inovation Inpact och  Lars Johansson i Östersund tog jag fram en site, en app och hårdvara för att övervaka och mata Moosegardens älgar.

Min del av projektet gick ut på att bygga den fysiska mataren, appen, siten samt en lösning för att strömma video av älgarna till så väl site som app.

Tanken var att man via en RFID tag i örat på älgen skulle kunna identifiera vilken älg som var i närheten av mataren.

Mataren skulle därefter via mail eller SMS meddela just den älgens prenumeranter att han var hungrig så att dom skulle kunna mata hen.

Det första (och största) utmaningen var att bygga själva mataren. Tanken var att man via site/app skulle kunna klicka på en knapp som matade älgarna med potatis. Att trycka ut en portion halvgammal potatis visade sig vara svårare än man kunde tänka sig.  Efter ett antal prototyper fastnade jag för en modell där men via en matarskruv (i det här fallet en med vinkelslip nerfilad isborr) matade potatisen genom ett ventilationsrör.

Prototypen byggdes in i ett minihus och kopplades via en stegmotor upp till ett phidgetkort.

Nästa utmaning var att ta fram en site samt en app för Android och IOS där man kunde prenumerera på sina favoritälgar, se älgarna i realtid, styra kameran för att hitta en bra bild av dom samt mata dom.

Den färdiga älgmataren installerad och klar

Site och app för android gick relativt smärtfritt. App för IOS gick inte alls eftersom Apple har en miljard förvirrade regler om hur en app ska vara och jag bröt tydligen mot någon av dem.

Exakt vilken av dom fick jag aldrig riktigt klart för mig, men jag gavs chansen att överklaga. Då Joseph K. hade större chans att få igenom ett överklagande än någon har mot Apple inc. kan ni ju gissa hur det gick.

Det blev sådeles aldrig någon offciell IOS app.

Waste-of-Time Machine är en multimediaskupltur som utmanar användaren att ha tråkigt i utbyte mot att få vara med på film.

När deltagaren ställer sig i maskinen startas en timer samtidigt som en kamera börja fotografera en bild i sekunden.

Från bilderna skapar jag en timelapse film där varje minut i maskinen motsvarar 4 sekunder.

(Musik: Time Machine av Britta Persson)

Ett gökur för 2000-talet.

T-rex "gal" och rör på huvudet varje timme. En rörelsesensor känner om man närmar sig och läser upp vädret oc hsenaste nyheterna från BBC.

En klocka som lyser upp ord med tiden.

Hösten 2018 fick jag möjligheten att följa med til Birka för att fotografera för en bok om Birkas båtar.

Jag blev ombed av hemlig artist att skapa en LED Gitarr till hens framträdande på mello. “Hur svårt kan det vara“ tänkte jag som vanligt. Ett par månader senare vet jag hur svårt det är men har lärt mer mig mer om DMX än jag vill och inser att det ibland är lika såvrt som det ser ut att vara.